Logga in

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Utter del 2

Råneå Utterns liv och leverne.

Jag brukar säga att utter i våra vatten är ett bra lackmus, en indikator, på hur vattnet mår. Om vi backar tillbaka femtio år fanns de flesta uttrarna i mer avlägsna trakter om man ser till vår befolkning. Det berodde till delar på att många vatten i närheten av samhällen och städer var negativt påverkade av allehanda miljögifter, som PCB (poly klorerade bifenyler), dioxiner och DDT. Enkelt uttryckt är PCB en grupp ämnen som har använts i framför allt transformatorer, kondensatorer och plaster. PCB är förbjudet i landet sedan 1979 att användas i ny utrustning. Fortfartande kommer det dock att finnas stora mängder i gammal utrustning. Utfasningen går långsamt. Problemet med dessa stabilka organiska ämnen är att de kan transporteras långa vägar, framför allt i vatten och tränger oftast in i fettvävnader hos fiskar, vattenlevande däggdjur mm. Helt bör vi undvika att äta fet fisk från Östersjökomplexet, som sill, strömming och lax. Tragiskt men sant. Ett annat organiskt ämne som fungerar på samma sätt som PCB är dioxiner som också är gravt cancerframkallande. Dessa kom oftast från förbränningar (öppna sopdeponier) och från metallindustrierna. Man kan säga att dioxiner är ett av de mest cancerframkallade ämnen som människan, sas utan vetskap, har framkallat. Uttern var ett av de djur som slogs ut av dessa gifter. Kanske inte underligt att uttern har tagit till sig vattendrag långt från tunga industrier. Ett mysko problem är utan tvekan avsaknaden av lake i älven, ett vattendrag som vimlade av arten när jag flyttade till byn 1972. Forskningar har också gjorts om dioxiner efter Bottenvikskusten och om jag inte minns alldeles galet var lakarna vid mynningen av Råneälven de mest dioxingiftiga på hela sträckan Luleå-Haparanda. Dioxiner har den problematiken att ämnet bunkras upp i bottnarna och liksom poppar upp lite då och då.    

Uttern har många fiender, trots att de står överst på den näringslistan. Biologiska fiender skulle i så fall vara just människan, kanske ett inte alltför djärvt konstatarande. Under mina år i Råneå minns jag två ihjälkörda uttrar på broarna mitt i Råneå, två slagna av gäddsaxar och två överkörda där Prinsnäsbäcken rinner under E4 på Rånekölen.

Krönikan i NSD kommande fredag handlar om uttrarna i Råneälven vid Råneå.

Gunnar Westrin                    gunnar@westrin.se     

Längtans tid

Råneå Längtan är vår arvedel.

Så här års brukar jag se ljuset i tunneln, de dagar då solen kanske tittar fram lite extra, då snön börjar smälta och då jag lite smått kan börja att ”planera” för en och annan efterlängtad fjällfiskesväng. I år har det liksom inte riktigt infunnit sig, till stora delar beroende på coronans vidlyftiga härjningar världsvida. Morsan har berättat att jag hade Asiaten 1957. I lumpen eftervintern 1969 drog jag på mig Hongkong, ingen kul grej, men positivt för att man för en stund slapp krypandet i buskarna kring Kiruna.

Min jämtländska trädgård.  

Just i år har min längtan stannat vid blommor. Jag längtar efter vilda växter. I min trädgård har jag en hejdrös med vitsippor från hemgården i norra Jämtland. De frodas och sedan år tillbaka tjuvplanterar jag dem på granngårdarna. Om femtio år får de efterlevande döpa Norra Byn i Råneå till Vitsippsbacken. Bakom en större sten och på en del andra platser på tomten har efter många försök blåsipporna både slagit rot och förökat sig. Myror är en bra ingrediens i ekologin gällande sippornas fortplantning. Blåsipporna kommer från vår fäbod (buan) intill Skalsberget, det gamla björnberget hemmavid.

Inte nog med det. Jag har också i min iver grävt upp och den ståtliga Nordiska Stormhatten, som växer i myriader i de västra delarna av Jämtland. De har jag till och med fått att växa till sig på sommargården i Tornedalen.

Intressant är utan vidare min stora lind, en gång tagen som skott på morfars gård i fjällskogsjämtland. Han var en ivrig amatörbotaniker som kunde sin flora på latin och gillade att just experimentera med träd. Sålunda hade han bland annat både ekar, lönnar och lindar. Uppe på fjället finns en plats som heter Almdalen, då någon för mycket länge sedan planterade några. Det är nog tveksamt om det finns några kvar i livet.

Jag längtar efter mina blommor och känner att det just är växtkraften jag suktar efter. Kan ha att göra med coronan, ett virus som liksom tar bort både framtidstron, växtkraften och elegansen. Längtan är en del av mitt själslivs växtkraft. Så har det alltid varit, en viktig överlevnadsgrej, drömmar som man förhoppningsvis någon gång kan verkställa. Samma iver finns gällande sommarfisket, kartor kommer fram, fantasierna får fritt spelrum…lite så är det just nu. Längta på. Det är nyttigt.

gunnar@westrin.se                                                        Gunnar Westrin

 

BILD; Mina jämtländska vitsippor stortrivs i den westrinska trädgården.

Björnen hälsar på

Råneå Anekdot för mars 2020.

Jag har genom åren haft ett särskilt årstema på bloggen här på NSD, förutom alla nyhetsinslagen och personliga kommentarer.  Det år som nu nalkas blir inget undantag. Vissa år har jag haft månadens fiskeprofil, olika flugmönster och senast har det handlat om året 1969. Nu hade jag tänkt mig att bjussa på en anekdot i den första bloggen för varje månad. Anekdot kan betyda en kort historia, gärna med lite humor. Det har ju onekligen hänt ett och annat genom alla åren…och naturligtvis är allt sant. 

Skitcoolt björnmöte.

Under de tre somrarna jag gästade Alaskas vildmarker skedde naturligt en hel del mer eller mindre dramatiska björnmöten.  Det var oundvikligt på sådana marker. Under sommaren 1980, när jag och kompisen som vanligt bodde i eskimå- och indianbyn Iliamna i de mer centrala delarna av Alaska, flög vi en dag söderut till den fantastiska sjön Gibraltar Lake. Till sjön rann två intressanta åar, bägge med namnet Dream Creek. Eftersom utloppet i sjön stod i förbindelse med en större älv som så småningom mynnade ut i havet, var för tillfället vår sjö fullknökad med lekfärgade indianlaxar (grönt huvud, röd kropp). Det var ett skådespel utan dess like.

Efter några dagars vila i sjön simmade de upp i dessa två åar för att leka, det sista en stillahavslax gör i livet. Det var så otroligt mycket lax i sjön att piloten hade svårigheter att taxa in planet. Det kändes som vi körde bil på en gropig grusväg. På stranden satt 14 bastanta brunbjörnar och glodde på oss. Därtill några honor med årsungar. Redan innan vi steg ur planet kände vi problematiken. Hur gör vi nu? Revolvrarna (Colt 45) hade vi med oss, likaså signalskott och en drös med malkulor. Den lukten gillade inte björnarna.

När vi klev i land skingrades nallarna, men uppehöll sig på sandstranden mellan bäckarna under de dagar vi uthärdade på platsen. Den kvällen kände vi oss osedvanligt skraja och absolut uttittade.

Glömmer aldrig den första natten. Mörkt blev det. Indianplasken ute i sjön hördes in i tältet, likaså ett och annat vargtjut och massor med björngrymtade, flåsande och plaskade. Björnarnas fiskestrategiska krumbukter var ett skådespel i sig. När fiskstimmen kom nog nära rusade nallarna rakt ut i vattnet, viftade och slog med ramarna, samtidigt som de vrålade. Ett gäng laxar dog direkt, vilka björnen sedan bar upp på strand, likt hur vi bar in ved som unga.

Tidigt påföljande morgon vaknade jag av att det luktade skit i tältet. Fortfarande mörkt. Jag väckte kompisen i tron att han hade gjort på sig? Han blev sur på mig. Det vi inte visste var att det stod en björn precis bakom tältet. Plötsligt tryckte djuret in hela det väldiga nospartiet mot både ytter- och innertältet, ett par decimeter från min högra axel. Djuret morrade, vilket lät som en gammal dieselmotor. Jag satte upp handen mot björnens tryne och visade kompisen med fingrarna att jag tänkte knäppa till på nosen. Ett sällsynt dåligt skämt.

-Knäpp du nu din jäkel har du knäppt för sista gången, väste kompisen.  Av någon outgrundlig anledning somnade vi igen men vaknade av att det luktade ännu mer dynga i tältet. Återigen kunde konstateras att kompisen inte hade skitit på sig.

På morgonen när vi urtrötta masade oss ur sovsäckarna var skitlukten outhärdlig. Jag drog ner dragkedjan på innertältet och därefter kedjan på ytterduken. Då rasade tre kilo björnskit rakt ner i min halvöppna regnrock? En björn hade helt enkelt bajsat på tältduken, där av lukten.

Tio minuter senare badade jag naken med indianlaxarna. Kompisen kokade kaffe och längre bort stod en nyfiken samling med björnar och kollade in oss.

Under den här resan blev jag också kompis med en alldeles speciell björn som vi döpte till Elsa. Henne återkommer jag till i en senare anekdot. Jag får en saltklump i halsen bara jag tänker på henne.

PS; Hade jag knäppt björnen på nosen hade den säkert blivit irriterad och kutat rakt genom tältet. En natt fastnade en björn med ena klon i ett av tältsnörena, drog till så att halva tältet rasade…

 

                                            gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin.

 

Bilden; Det var så mycket indianlax I farten att vi kunde fånga de med händerna.   

Svanar på G

Råneå Fantastiska tider.

I dessa coronatider gäller det att hitta det positiva, kanske inte så lätt. Jag fick plötsligt för mig att tiden är som gjorda för coronastädning, koll, kasta alla de jobb mm man gjort genom alla åren, både som lärare och skribent. Fem svarta sopsäckar fylldes på nolltid. Tänk hur man sparar.

Nu till det riktigt roliga, något så väldigt uppmuntrande så här i orostider. Vaknade exakt klockan 01.00 i natt (natten mot lördag) av att katten hoppade upp i sängen. Sånt är mysigt, men sen kunde jag inte riktigt somna. Löste lite korsord, katten spann så det dånade i huset. Exakt klockan 01.29 hörde jag ljudet…tut tut- tut tut- tut-tut, allt starkare och som högst rakt över hustaket. SÅNGSVANARNA. Av ljudet att döma var det bara ett par som kom, de första för året. Vilken ynnest att få vara med om ett sådant, jag skulle vilja säga, dramatisk scenario. Då blev katten Sinatra och jag så glada att vi kutade upp i köket och kokade kaffe. VÅREN ÄR I ANTÅGANDE!!! 

                                            gunnar@westrin.se             Gunnar Westrin

Bilden; Snart är de här på riktigt, glädjespridarna och livsglädjen.

Världsfotografen

Råneå Världsfotografen

Leif Milling, boende i Gimdalen i östra Jämtland, är fotografen som sett världen genom kameraögat. Vi har kamperat ihop under ett halvt sekel, fiskat och tältat tillsammans i mångskiftande miljöer. Favoriten för både honom och mig är och förblir de svenska fjällen. I min kommande krönika på torsdag får ni möte Milling, mannen, myten och legenden som söker tystnaden, friheten och ensamheten. Han har funnits med i den svenska fiskepressen under många år och bland annat tjusat oss med fantastiska bilder. Fram till början på 2000-talet förekom han mest som fotograf i andras böcker, som ”Hemma hos storharren” där jag skrev. Bokförlaget Settern 1981. Sedermera också ett samarrangemang med Lars-Åke Olsson i böcker som ”Ur min flugask”, CEWE-Förlaget 1983 och ”Flugfiske i fjällen” på Rabén och Sjögren 1989.  Våren 2002 kom hans alldeles egna bok, som ”Tusen vak” på bokförlaget Settern. Sen har det rullat på med oförglömliga utgåvor som ”Länge leve flugfisket” 2011, ”Älskade å” 2014, ”Älgkött och peran-ingen vanlig kokbok” 2016, ”Villes bok - en goldenretrievers berättelse om sitt liv som hund” 2018 och senast den stora bildboken ”Catch”, alla utgivna på Ågrenshuset. Väl mött på torsdag.

gunnar@westrin.se

Kjell Höglund och jag

Råneå Kjell Höglund och jag.

Nu har jag förmodligen hamnat lite utanför min nisch här på bloggen. Men som någon vis sade en gång; ”Fiske är inte bara att fiska”.

När jag tog studenten våren 1968 i Strömsund i norra Jämtland bodde jag på byns enda elevhem. Vi var 30 killar och 30 tjejer under samma tak. Naturligtvis fick vi inte bo tillsammans, vilket gjorde livet lite extra spännande. En av mina närmaste polare den tiden var musikern, diktaren och filosofen Kjell Höglund. Dåtiders hade han sitt hem i Rossön i Ångermanland. Jag vet inte hur många nätter vi satt tillsammans och filosoferade om livet och om musiken.

Nu läser jag att musikern och författaren och låtskrivaren Willy Crafoord har gjort en opera med Kjells låtar, en musikalisk berättelse kallad ”Nattropolis”. Jag blev lycklig när jag läste om den nyheten, min kompis, min studentkamrat…äntligen.

Innan han hade lämnat Strömsund, hade han greppat gitarren och munspelsstället. Då var det mest Bob Dylan som gällde, men även Donovan.  Jag tror det var så att ett av hans första uppträdande var i matsalen på elevhemmet. Det var i mitten på sextiotalet som fenomenet Kjell Höglund blev ett med tidsandan.

Minns en gång när han uppträdde i Östersund. Halva Strömsund tänkte komma, många genom att lifta de tio milen?  Polarna och jag kom inte längre än till Hammerdal, tre mil från Strömsund. Den natten höll vi på att frysa ihjäl i skogen. Kjells framträdande, för fulla hus, blev en given succé.

Något år senare bildade några av mina studievänner ”Sällskapet Lajbanerna”, en musikklubb för allmänheten. Kjell fanns naturligtvis med på scenen, där bland andra Fred Åkerström och många av dåtidens populäraste rockgrupper. 

Efter examina behöll vi kontakten med varandra under några år. Kjell embarkerade Stockholm och uppträdde bland annat på båten Af Chapman.  1971 kom hans första skiva ut, finansierad av honom själv. Alstret hette ”Undran”, en LP-skiva utan egentligt fodral, bara en vit ficka och en tom etikett på själva skivan. Han ville ha 10:- för denna. Jag har många hundra LP-skivor från sextiotalet fram till mitten på sjuttio. Den skivan är min diamant i all samling. På utsidan på ”skivomslaget” skrev han bland annat följande; ”Frihet är det bästa ting, som sökes kan all jorden kring. Men bäst som du tror dej fri, drabbas du av nostalgi. Frihet är det bästa ting, som sökes kan all jorden kring. Ty (med)frihet följer ära, fast den orkar du inte bära”.   Live Long and Free///Kjell.

Mer om Kjell Höglund kan du läsa på Wikipedia.

Bilden; Kjell Höglund på elevhemmet i Strömsund 1965.   gunnar@westrin.se

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

BLOGGAR

/**/