NY BOK

Vigdis Hjorth 

Lärarinnans sång 

Natur & Kultur 

 

För den som alltför mycket föreställer sig och lever utan självinsikt i blott skenbar harmoni blir ett sådant betraktande snabbt besvärande.     

Det är vad som drabbar Lotte Bök, 57-årig lärare på konsthögskolan i Oslo med en närmast fanatisk faiblesse för Bertold Brecht. 

Det måste vara tillåtet att vara nöjd och det är Bök, inledningsvis. Introt till denna lärarinnas sång går därför i dur - men snart övergår tongångarna i den sorgsna klagovisans. 

De första dova klangerna anas när en ung manlig student frågar henne om hon vill delta i hans videoprojekt. Han vill följa och filma några lärare på skolan för att visa dem i arbete och på fritiden. Tesen är att det måste finnas ett samband mellan liv och undervisning. 

Lotte Bök ser bristen på självreflektion som en orsak till att världen går åt helvete. Att utveckla sin förmåga till självreflektion är därför bra, så trots tvekan accepterar hon att vara med. 

Snart har projektet annekterat en stor del av hennes tankevärld. Inte bara blir hon studerad och registrerad av ett objektivt objektiv, utan också av en filmare vars intentioner alltmer förändras och gör henne osäker. Precis som videokamerans öga börjar hon se på sig själv utifrån och fundera: Vad är hennes uppgift? Hur gör en människa moraliskt rätt? Är hennes liv bara en skentillvaro utan sanning och djup? 

Hon känner sig ha mer klokhet och godhet att leva ut, vore världen bara annorlunda. Nu tvingas hon och alla människor till cynism för att överleva. Se bara på Mutter Courage, försöker hon förklara för eleverna, och beskriver och analyserar med hjälp av Hjorth den pjäsen alltför detaljerat på alltför många sidor. 

Tidigt går det att förutse historiens känslomässiga klimax. Det skyller Bök lika mycket på eleverna, som hon närmast verkar förakta. De unga och omogna, de som smittar henne med sin narcissism och dumma känslor, bara uppfyllda av tankar på sex och fylla.  

Efterdyningarna sköljer över henne med insikten att hennes språk har svikit henne och att hon inte förmår umgås med andra. Kanske har hon aldrig förmått, bara inbillat sig. 

Hjorts språk är däremot något som stöder henne och historien. Det flyter bra, utan krusningar, vackert i vissa vändningar. Trots det framträder bara bilden av en frustrerad, självbedräglig, enerverande lärare och av elever i sin mest energiska ålder, men ändå löjligt loja och passiva. 

Och sången förklingar i moll.