”Clasu” var så mycket: poet, författare, översättare, musiker, psykiatriker och politiker – på alla dessa områden hördes hans människonära stämma. Dikterna finns ju men man saknar att få höra just den lite hesa, varma stämman. Som tur är så kan man göra det på olika digitala medier.

I höstas deltog Claes Andersson i invigningen av multibiblioteket i Helsingfors. Kanske var det han som föreslog namnet Ode: en hyllning till folkbildning och delaktighet. Och till staden Helsingfors, vars son han var; dess gator, stränder och jazzklubbar var han ju symbiotiskt förbunden med.

Claes Anderssons bakgrund var borgerlig men han representerade Vänsterförbundet både som riksdagsman och kulturminister – en ministerperiod som över partigränserna erkänns som sällsynt fruktbar även på det samnordiska området. Kondoleanser har flödat in både från Sverige och de litteraturintresserade finska presidenterna.

Claes Andersson gav ut 23 diktsamlingar, sju romaner och ett antal dramer, libretton med mera. Han introducerade finsk poesi på svenska och svensk poesi på finska. Han stöttade blivande författare. Allt detta åstadkom han vid sidan om arbetet som specialist i psykiatri, musicerandet, fotbollsspelandet och ett intensivt familjeliv som han på sitt oefterhärmliga sätt klädde i ord.

Det finns så mycket med Claes Andersson att det är bäst att börja med en bruksanvisning. På baksidan av antologin ”Hjärtats rum: valda dikter 1962-2012”, sammanställda av Tua Forsström (2012) möter man honom med text och foto:

Jag heter Claes. Tag mig. För mig hem eller bort. Dröj inte

ty jag har all tid i världen. Var du än lämnar mig, lämna mig

helst vid vatten, med några moln på himlen, en äng om det är

möjligt, och läten från koltrast och fiskmåsar, om det går för sig.

Finns det ännu rum för en vän, en bok och en flygel lovar jag

att inte komma med andra krav; men gärna tystnad, och lite

god jazz. (Mörkrets klarhet, 2010)

Claes Andersson red inte på några höga hästar vare sig i sitt möte med människor eller i poesin. Underfundig humor var ett av hans kännetecken. Men han tänkte djupa och annorlunda tankar och hade alltid en klar blick för det mänskliga psyket och världens framfart med människor och naturen. Född 1938 strax före de senaste krigen bar han på veteranbarnens börda – som dessvärre aldrig ventilerades i hemmet.

Kampen måste genomföras också

för att befria förtryckarna

från förtryckandets ofrihet

Och den frihet de tror sig värna

är bara maskornas frihet i nätet

där det väldiga stimmet av mänskor förgås. (Trädens sånger,1979)

Claes Andersson blev rikligt belönad med priser och utmärkelser både i Finland och Sverige där han bland annat fick motta Svenska Akademins Finlandspris, Aniarapriset och Bellmanpriset. Själv skulle jag vilja utdela honom ett postumt pris som dörröppnare för oss sverigefinländare – en uppgift som han fyllde genom att vara sig själv på svenska och på finska.

Inför sin instundande död var Clasu väl förberedd, i synnerhet inför begravningen. Den ville han se som en hejdundrande fest med skratt och tårar, sång och musik och givetvis god mat och flödande viner.

Och kanske hinner hans sista verk komma ut till dess, som en hälsning från den andra sidan som han som läkare och poet sysslade så mycket med.

Det mår vi väl unna denna varma renässansmänniska i det kalla höga Nord.