På ytan kan det tyckas som om vi för tillfället lever i en upp- och nervänd värld, där en samlad höger går ihop med Vänsterpartiet för att driva igenom mer pengar till välfärden, mot en socialdemokratisk regering och en antagen budget.

Det vore förstås glädjande om det sent omsider hade gått upp för Moderaterna att det för att driva den välfärd som de gärna talar sig varma om faktiskt krävs en kontinuerlig tillförsel av ekonomiska resurser – men om någon trodde det har jag tyvärr tråkiga nyheter.

 

Det här är inte fråga om en kursändring eller om en plötsligt spirande kärleksaffär mellan högern och vänstern – det är partipolitik, positionering och själva definitionen av politiskt spel. 

Det handlar inte om välfärden – det handlar om att verka tuffast på skolgården.

 

Till viss del har Socialdemokraterna sig själva att skylla. Under den sista regeringen Reinfeldt blockerade man skattesänkningar tillsammans med Sverigedemokraterna, och bröt de rådande normerna kring arbetet med statsbudgeten.

Det hade funnits goda skäl att låta bli – en statsbudget är inte bara en stapel av utgiftsposter, det är en sammanhängande helhet.

 

Det är förståeligt att det kliar i fingrarna på en politisk opposition som ser förslag drivas igenom, fast de har en riksdagsmajoritet emot sig. 

Men problemet med normer är att det inte går att göra ett undantag, och sedan räkna med att allt fortsätter som det alltid har gjort; skadan är långsiktig, och påverkar själva regerandets natur.

 

Två fel gör som bekant inte rätt, och det finns politiska kommentatorer som har undrat hur många nederlag i riksdagen som regeringen egentligen tål. På samma sätt har frågan ställts hur länge Socialdemokraterna egentligen har lust att förvalta ett relativt impopulärt Januariavtal, och se sina opinionssiffror sjunka med det.

Ur ett dagspolitiskt perspektiv är de frågorna befogade. De är inte bara utslag av kvartalspolitik och idogt stirrande på SIFO-mätningar. Men den som höjer blicken ser också att Socialdemokraterna genom samarbetet med C och L har en långsiktig ambition att bryta blockpolitiken, och förändra de grundläggande maktförhållandena i svensk politik.

 

Det är i den slitningen mellan de kortsiktiga och långsiktiga målen som den här regeringens kommer att avgöras – och så hänger också den förvirrade politiska vardagen av idag ihop med de stora och avgörande frågorna om hur vi vill styra vårt land.