Jörn Donner – en kulturgigant hemma i både Finland, Sverige och halva världen, författare, filmmakare, politiker, sanningssägare, kvinnotjusare och försumlig pappa med mera. Förra årets tv-sända "En film om Jörn Donner" uppfattade jag lite som ett fadersmord även om sönerna inte var inblandade. Där satt han som en vresig björn som inte lät sig infångas av de unga männens närgångna frågor. Han ville hellre ut och fiska. Men han fick ändå sista ordet. Nu talar han genom sina verk.

Så jag måste skriva om Jörn – men vad ska jag välja ut? Jag tar mig till Lillys som jag gjorde för ett halvår sedan då Claes Andersson hade gått bort. Då cyklade jag dit med augustisolen reflekterande i älven, vi läste ur Claes samlade dikter och var ledsna och glada på samma gång: att han ändå lämnat så mycket kvar åt oss. 

Nu är det februari och jag åker spark i månskenet. Lilly sitter beredd med "Mammuten" i knäet, Jörn Donners memoarbok på 1 200 sidor, en av hans 70 böcker. Hon stryker över omslaget och tänker länge när jag frågar vad som är viktigast med Jörn Donner. ”Det är så svårt säga. Det var så mycket med honom. Inte bara det han gjorde utan det han var, så rak och oförställd.” Så sitter vi och jämför våra minnen och upplevelser och på hemfärden tänker jag att hela livet går ut på att dela. Undra på att medierna finns, in absurdum!. Fast jag tycker att jag kommit mycket nära människor genom att läsa deras böcker.

Artikelbild

| Jörn Donner.

Vem ska nu fylla luckan efter de finsk-svenska giganterna? Personer som håller dörrarna öppna mellan länderna eller åtminstone ser till att de inte helt slår igen. Mark Levengood?  Visst, fast jag har svårt med hans tv-serie där han gjorde sig lustig över vanliga Helsingforsbor och hans förtjusning i kungahuset. Kjell Westö som ”bara” är författare? Det är ont om återväxt av galjonsfigurer med så stark, nästan oförskämt dubbel hemmahörighet som just Jörn Donner. Och var är de starka ”dubbla” kvinnorna som syns i offentligheten?

För mig och för många andra sverigefinnar/finlandssvenskar är detta en hjärtefråga. Som för den unga miljöjuristen som flyttade från Tornedalen till Helsingfors och nu flyttar till Stockholm. I båda städerna tycker hon sig höra Jörns röst och se hans fotspår. Den som vill kan följa denna ciceron. 

Och man behöver inte förklara allting själv. Tack även för det, Jörn!