Långt borta på himlen syns en svag ljusning, men ännu kan trollen tryggt gömma sig i dikeskanterna. Jag möter timmerbilar på väg att hämta ny last och på radion sägs det att det är skogsarbetarnas dag. Programledarna reflekterar över att det inte finns så många sådana kvar nu längre. 

Nej, minsann tänker jag, och blir påmind om hur skogsjobben förr gav en slags återbäring till bygden. De naturresurser som forslades iväg resulterade i alla fall i arbetstillfällen. Idag är jobben borta men plundringen fortsätter. Vi är lämnade åt vårt öde och det blir allt svårare att få glesbygdstillvaron att gå ihop.

I Överkalix har ett antal personer i ett försök att rädda kommunen bildat en ideell förening, Överkalix Plus. Idéerna är många. Bland annat kräver man i en skrivelse till landsbygdsministern och försvarsberedningen en statlig insats för att ersätta de förlorade jobben, som på 50-talet var runt 1700 stycken och idag endast ett tjugotal. 

Hur påverkas man som person av denna nedgång utan slut? Jag har inte varit med hela tiden, men i alla fall i halva utförsbacken, och att bära ett stråk av svårmod är kanske inte så konstigt när man handfallen ser sin hemby ruttna bort. Fönsterrutor som lämnar sina ramar, takplåt som viftar i vinden, rostande skrotbilar i slyn. Som om människor bara släppt allt och gått vidare, och utan insatser från centralmakten är det inte möjligt att någonsin vända tillbaka.

Det ljusnar så sakteliga och ur morgondimman framträder spökbyarna längs vägen. Jag har tio mil till jobbet, men är envis nog att hitta lösningar för att klänga mig kvar i hembygden. Bara här får jag ro i själen. Bränsleskatten är dock ett orosmoln. Tydligen ska glesbygdsboende på alla vis omöjliggöras,  och dödsstöten vore väl om också möjligheten till reseavdrag drogs in. 

Plundringen av Norrland måste stoppas. Ämnet diskuteras rätt ofta i krönikor och debattartiklar. Det skrivs om orättvisor, om hur pengarna hamnar i storstäderna och om upprorsstämning. Men vad krävs egentligen för att rösterna ska bli hörda? Och varför skildrar medierna så sällan problematiken?

Vår trakt kommer aldrig att vara intressant annat än för de naturresurser som finns att hämta. Träden plockas ner och forslas bort på en aldrig sinande ström av timmerbilar och landskapet är lika sårigt som ödemarkens enstaka kvarvarande hjärtan. Men vill man bo mitt i det statliga förrådet får man tydligen skylla sig själv.