NY BOK

Annika Norlin

Jag ser allt du gör

Artikelbild

Weyler

 

Idealiskt blir det när berättelsen är ovanlig och väl genomtänkt, samt förmedlad på ett stringent och personligt sätt.

Så är det med ”Bekräftaren”, den första av de åtta texterna i den här samlingen.

Det ibland extrema behovet av bekräftelse är ett av de mer sorgliga bevisen på nutidsmänniskors vilsenhet och brist på självkänsla, möjligen bara överträffat av stomiliknande läppförstoringar och annat fysikfix-i-stället-för-psykoterapi.

Behovet får den utbildade psykologen att starta verksamhet som Confirmer, som det står på visitkortet. Bekräftare. Hon tror uppriktigt att de flesta människor får kraft av genomtänkt bekräftelse och tycker sig ha förmågan att ge den. Klienterna talar om vad de vill ha och hon levererar. I sina bästa stunder identifierar hon sidor hos människor som de redan vet att de har och låter dem höra det de behöver. I sämre stunder tycker hon sig bara göra ungefär samma jobb som en prostituerad – men är behovet av bekräftelse nu så starkt så kan folk gott betala för det.

Ironiskt nog blir hon själv bristfälligt uppskattad. Bland männen i hennes liv är det bara en som verkar vara drömmen inkarnerad. ”Han är bara verb. Alla andra försöker vara adjektiv.” Men i allt han gör ingår inte att bekräfta henne.

Ännu mer sorgsen är Gällivarekvinnan i den sista novellen ”Gå”. Efter att ett barn dött ifrån henne börjar hon just att gå. Först till Porjus, sen till Glommersträsk och så vidare. Hon bara fortsätter. Hon är inte redo för annat. Att gå är lika bra som något annat och hon finner tröst i att knyta ihop orterna med varandra.

Det är en historia vävd av vemod, gripande i sin enkelhet.

Däremellan handlar det om ungdomlig kärlek, barn till oeniga föräldrar, ”Balthoran” som vitaliserar grannars umgänge och kvinnlig utsatthet som tycks gå i arv. ”Aliens vid Piteälven” är mest nördigt nonsens, medan novellen om en punkbandsturné till Österrike är flummig i överflöd men rymmer roande detaljer.

Flera gestalter i texterna har det gemensamt att de är i otakt med tillvaron, luggslitna men värda sympati i all sin sårbarhet. 

Annika Norlin är främst musiker med artistnamnen ”Hello Saferide” och Säkert!”. Den bakgrunden tonar fram också i denna hennes skönlitterära debut, för det finns en musikalisk känsla i berättandet, en rytm och framåtdrivande skärpa i språket.